Att mäkla båtar…

Många vänner, kunder och andra företagare brukar då och då ställa mig frågan om hur det är att syssla med utlandsmäkling? Mest udda försälningsuppdraget?  Eller kanske bara vill veta om det är ett bra jobb med massor av glamour runt verksamheten.

Detta är anledningen till att jag i samband med företagets 20 årsjubileeum skriver några rader om detta och publicerar på bloggsidan som idag även är den gällande hemsidan. Nåväl det är frivilligt att läsa…

Det mest udda försäljningsuppdrag är definitivt en ubåt typ Projekt 613 eller för oss svenskar mera känd under NATO’s kodnamn Whiskey class. Detta hände ganska länge sedan och jag minns att det inte blev någon affär av. Det fanns dock kunder, allt från Sydamerikanska, uppenbart ganska ljusskygga privatpersoner som var mest intresserade av maskinernas skick och möjligheten att kunna dyka. Andra bara ville prata ubåt och förhöra sig om hur den hamnat på vår försäljningslista. Jag minns i alla fall att det var skojigt att skriva utrustningslistan. 75 meter lång, drygt 6 meter bred och en räckvidd på 2 500 km i övervattensläge, ca hälften i uläge. Torpedtuber, kanon och defensiv beväpning av kulsprutor var dock borttagna. Faktiskt inte till allas glädje. Strax efter denna ubåt fick vi väl ett rykte om att sälja udda båtar och vi blev kontaktade av en finsk affärsman som hade ett antal utrangerade kanonbåtar typ Nuoli om jag minns rätt. En sak är dock säker, man skär inte guld med täljknivar på att sälja gamla krigsfartyg. De som hade råd att köpa dem ville ha dem fullt krigsutrustade och de som ville ha båtarna som de var hade inga pengar.

Den mest udda förfrågan om våra möjligheter att skaffa fram en båt, var nog ett byggföretag i Sydostasien som hade behov av ett hangarfartyg. Det skulle användas som byggplattform vid ett brobygge tror jag det var.  Jag lyckades med lite tur och skickligeht att få fram ett som skulle fungera, men problemet var att hon var så förorenat av radioaktivt avfall så inför hotet att aldrig bli utnämd till ”The Green Yachtbroker of the Year” tvingades jag tacka nej till affären.

Då var det bättre förtjänster på vårt dyraste objekt. En Perini Navi. En lyxutrustad segelyacht i 50 metersklassen. Begärt pris har jag för mig var 250 000 000 kronor eller en kvarts miljard, som låter lite bättre. Det var en mycket känd mellaneuropeisk mångmiljardär och grundare av ett företagsimperium som ägde båten och nu var han uppenbart trött på henne. Vi var två mäklare om henne och en englesman på Mallorca stod för kundkontakterna och vi stod för presentationsarbetet.

Hon låg inte helt anonymt i Palmas hamn. Stort svart skrov i stål med en kritvit överbyggnad i aluminium. Ketchens bägge kofibermaster sträckte sig uppåt 50 meter över hamnen. Jag har för mig att hon hade en besättning på c:a 10 personer, men man kunde segla henne ensam om så önskades. På flybridge fanns ett 20 tal joysticks som var kopplade till någon form av hydraulisk funktion.

Man hade just avslutat en jorden-runtsegling, men den amerikanske skepparen, som var en modern upplaga av kapten Blight från Bountyäventyret hade hållit båten i sådant skick som jag och min brittiske kollega trodde vara omöjligt. Detta fartyg var i absolut nyskick, och inte ens damm lyckades vi hitta, inte ens i ankarklyset fanns ett dammkorn. Märkligt.

Kaptenen avslöjade inga detaljer om ägaren och hans familj. Den övriga besättningen var dock mera talför och speciellt då de var ensamma med oss mäklare eller utom hörhåll från skepparen. De äldre mannen hade en betyderligt yngre hustru och om jag inte minns fel hade man två pojkar i 10-12 årsåldern. En hyttvärdinna berättade att familjen såg ut att ha tråkigt hela resan. I Nya Guinea hade barnet velat träffa sina kompisar i hemlandet. Pappan beställde ner sin privatjet till Port Moresby och flög hem barnen över en helg och sedan tillbaka till båten. Törs inte ens tänka på vad en jordenruntflygning med ett privat jetplan kostar, men billigt blev det nog inte. Båten blev så småningom såld och vi samt ägaren blev nöjda med affären. Jag tror han har en ännu större båt idag och har förmodligen lika tråkigt som på denna båt. Men det är väl som man säger. – Det är lättare att vara rik och olycklig än olycklig och fattig.

Om försäljningen av denna innebar en viss ekonomisk fördel så finns det tillfällen som kan upplevas rent magiska. Som till exempel den där gången i Sydkinesiska sjön. Undertecknad och en svensk båtprofil reste till södra Kina för att undersöka möjligheterna för samarbete med ett Kinesiskt varv. Varvet ägdes av en sanslöst rik Kinesisk affärsman som hade vilda planer på att börja tillverka högkvalitativa motor och segelyachts. Anläggningen som låg 500 km från Hong Kong i närheten av Hainan på sydkusten var under byggnad, men ytterst imponerande. Hallarna bygg- och monteringshallarna var i klass med Airbus Industries´monteringsanläggning i Toulouse. Samtidigt som varvet byggdes så projekterade man en marina i närheten. Den skulle bestå av 20-vånings hotell, köpcentrum och heliport på taket samt kajplatser för megayachts. Las Vegas var det man först tänkte på när vi såg datarenderingarna och ritningarna. Nu var det ju så att ägaren hade mera pengar än kunskap, om att driva megaprojekt som detta, och han lyckades med all önskvärd presision, att bland 1.5 miljarder kineser, anställa den man som kunde minst om allt som hade med båtar  att göra, och då i synnerhet båtbyggeri.

Vi fick uppleva som sagt mycket under denna resa. Allt från en äkta sydkinesisk Tyfon (Tyfon Eng Typhoon – Kinesiska Tai = Stor Fung = Vind) till en oförglömlig sjöupplevelse. Ägaren till detta projekt hade en 45 fots motorbåt som ställdes till vårt förfogande. Min vän på resan som även sysslar med nautiska utbildningar, tyckte detta var speciellt trevligt.

En eftermiddag tog vi båten i strålande väder och lämnade hemmahamnen som även är en stor flottbas, bakom oss. Sjökortet saknades, men det var väl ingen fara då vi hade en modern sjökortsplotter. Vi följde trafiken så gott det var möjligt tills vi fått igång plotteruslingen. Problemen började hopa sig. Solnedgången på dessa breddgrader mellan Vietnam och Hong Kong är ett synnerligen snabbt förlopp och plottern talade bara på kinesiska. Vårt problem bestod kortfattat av att veta vad orden ”Language in English” var på Kinesiska. Efter en timmes fiddlande med plottern gav vi upp och förökte ta oss hem till en liten förutbestämd brygga i totalt mörker. Alltså inte mörker, utan totalt mörker!! Och det käre läsare är hiskeligt svart.

De lokala fiskebåtarna som påminde om mindre piratskepp med djonkrigg ansåg att lanternor var en överdriven nödvändighet, och kollisioner med detsamma undveks endast genom en god hörsel och en smula bondtur.

Så småningom lyckades vi hitta bryggan. Där hade en stor samling varvsfolk och diverse damer mött upp med ett gigantiskt fat med skaldjur av alla de slag. Vin, Öl och ännu mera skaldjur. Den ljumma kvällen blev nästan overklig i samma takt som det kinesiska vinet rann ner, och jag tror vi fällde en tår när flickorna i flera stämmor sjöng kinesiska folksånger för oss. Det är sådana stunder som påminner om att sjölivet som både yrke och hobby är oförutsägligt, ombytligt och sanslöst trevligt.

Denna sanning bekräftades vid ett tillfälle då undertecknad skulle se till att en Princess motoryacht skulle lastas korrekt på en transport från Brixham på Devonkusten vid engelska kanalen. Nu var det bara så att vägarbeten gjorde det omöjligt för Jysk Båttransports gigantisk lastbil att ta sig till Brixham. 150 mobilsamtal senare bestämdes att jag skulle köra Princessen till Darthaven som ligger en bit västerut och sedan sista biten uppför River Dart. Trots att jag var ensam så är ju detta inget större problem. Om det inte hade varit så lastbilschauffören sa att jag har tre timmar på mig att få båten till Darthaven annars reser han hem och tomtransporten kommer ändå att debiteras. Och så var det det där med vädret. En fruktansvärt tät dimma täckte hela området runt engelska kanalen. Jag tror inte at jag överdriver om jag säger att detta var ren ärtsoppa med en sikt på högst 20 meter

Rädslan att betala för en tom transport var större än rädslan att köra båten till Darthaven – I dimma. Det fanns en radar ombord, men att navigera bakom en skolbänk är helt annat än skarpt läge. Kanalkusten har ofta stora raukar som sticker upp som termitstackar några hundra meter utanför stranden. De var lätta att urskilja på radarn, liksom så småningom flodmynningen. Några timmar senare och några få meter framför stäven på Princessen dyker först hamnkranen upp tätt följd av en danskreggad långtradare. Då förstod jag vad yrkessjömän menade när man säger att efter magnetkompasset är radasrn det viktigaste hjälpmedlet på bryggan.

 

Nästa text kommer att handla om er. Ni kunder. Utan er skulle vi inte överleva. Ni har bidragit till massor av intressanta diskussioner, tankar, ibland både tårar och skratt. Ibland långvarig vänskap…

 

Until then…

 

Hälsningar

R

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: